Biafo-glaciären: en djupdykning
I det pakistanska Karakoramsystemet, omgiven av några av jordens högsta bergsmassivet, flödar Biafo-glaciären i en båge på nästan 67 kilometer från Snow Lake — ett av de största ackumulationsbasängen på planeten — ned mot byn Askole i Skardu-distriktet i Gilgit-Baltistan. Biafo är inte bara en av de längsta glaciärerna utanför polarknutarna utan också en av de mer välkända bland expeditionsalpinister och trekkers som söker de mest avlägsna och majestätiska terrängerna i Asien.
Glaciären bildar med sin systerglacpiär Hispar, som flödar från motsatt sida av Snow Lake, en 120 kilometer lång sammanhängande isbana — Biafo–Hispar-traverseringen — som räknas som en av de klassiska glaciärtraverserna i bergsvärlden. Utforska var Biafo och andra Karakorumglaciärer finns på kartan.
Geografisk position och skala
Biafo börjar vid Snow Lake — en enorm kalottliknande ackumulationszon på ungefär 6 000 meters höjd omgiven av bergstoppar som Latok I (7 145 m), Ogre I (7 285 m) och Uzun Brakk. Snow Lake mäter ungefär 15 x 15 kilometer och räknas som ett av de största samlade ackumulationsområdena för glaciäris utanför Antarktis och Grönland.
Därifrån flödar Biafo-isen i sydöstlig riktning, gradvis sjunkande ned mot 3 050 meters höjd vid glaciärens snout nära Askole. Längs vägen samlar den upp biflödande glaciärer och isströmmar, och glaciärens bredd varierar från ungefär 3–5 kilometer i nedre delarna till bredare sektioner vid Snow Lake. Flödeshastigheten är varierande, med uppskattade genomsnittsvärden på några hundra meter per år i mellandelarna.
Glaciärens karaktär
Biafo är en tempererad glaciär med en aktiv, sprickfylld yta. De nedre delarna av glaciären är täckta av supraglacial moräner — stenar och grus som smält fram ur isen och blivit kvar på ytan — vilket ger glaciärens lägre sektion ett kaotiskt, blockrikt utseende som kan vara utmanande att traversera utan guide. Ytan på de övre delarna och Snow Lake-sektionen är renare och jämnare.
Glaciären är känd för sina djupa sprickor och pressryggar längs de delar där isen accelererar runt bergsutskott och i kurvor. Det kaotiska sprickmönstret i skarpa böjningszoner kräver att trekkers och klättrare antingen har erfarna lokala guider eller god egen erfarenhet av glaciärnavigering.
Biafo har visat tecken på reträtt under de senaste decennierna, i likhet med flertalet Karakorumglaciärer, men det kompliceras av det som kallas Karakorumanomalin — ett mönster där vissa glaciärer i detta specifika område faktiskt har stabiliserats eller till och med avancerat under perioder då globala glaciärer generellt dragit sig tillbaka. Anomalin tillskrivs bland annat förändrade precipitationsmönster och lokala atmosfäriska dynamiker, och är ett aktivt forskningsområde.
Snow Lake och Hispar-traverseringen
Snow Lake, officiellt känd som Lukpe Lawo, är en av de mest avlägsna och ogästvänliga miljöerna tillgängliga för icke-tekniska (men ändå krävande) höjdtraverser. Höjden, kölden och exponeringen för vinterstormar gör att perioden för passage är begränsad till ungefär juni–september.
Biafo–Hispar-traverseringen börjar i Askole på Biafos nedre del och slutar i Nagar-dalen på Hispars nedre del (eller vice versa). Färden tar vanligtvis 15–20 dagar och kräver full expedition-logistik med portörer, tält och livsmedel för hela perioden då det inte finns byar längs vägen. Höjden är generellt mellan 4 000 och 6 000 meter, med Hispar La-passet på 5 151 meter som det kritiska passet.
Traverseringen har genomförts av ett antal expeditioner sedan Filippi och hans team besökte Snow Lake 1909. Martin Conway var den förste europeen att nå Snow Lake 1892, och hans beskrivning av glaciärlandskapet inspirerade generationer av bergsresenärer.
Ekologi och vatten
Biafos smältvatten är en kritisk resurs för byarna och jordbruksmiljöerna i Shigar- och Skardu-dalarna nedanför. Floden Biaho, som får vatten från Biafos snout, bidrar till Braldu-floden och slutligen till Indus, som i sin tur är grunden för Pakistans jordbruk och dricksvattenförsörjning för hundratals miljoner människor.
I likhet med glaciärerna i hela Hindukush–Karakorum–Himalaya-systemet är Biafo under observation för att bedöma hur förändrade smältmönster kan påverka flödet i Indus under sommarmånaderna, när glaciärsmältvatten kompenserar för lägre snösmältning. Studier tyder på att sommarflödena i Indus-systemet kan minska på längre sikt när glaciärmassan minskar, med potentiellt allvarliga konsekvenser för vattenförsörjning och energiproduktion.
Forskning och overvakning
Pakistan Institute of Glaciology, baserat i Islamabad, och internationella institutioner inklusive International Centre for Integrated Mountain Development (ICIMOD) i Katmandu bedriver forskning på Biafo och Karakorums glaciärer. Satellitbaserade mätningar via radar och optiska sensorer är primärt verktyg på grund av svårigheten att utföra fältarbete regelbundet i denna avlägsna terräng.
GLOF-risken — risken för utbrottsfloder från istämplade glaciärsjöar, Glacial Lake Outburst Floods — är ett specifikt forskningstema kopplat till Biafo-systemet. Isblock som blockerar biflödenas dräneringsvägar kan skapa provisoriska sjöar vars utbrott kan orsaka katastrofala floder nedströms, en risk som har förverkligats vid flera tillfällen i Karakorumregionen historiskt.
Tillgänglighet för besökare
Att nå Biafo kräver resan till Skardu — antingen med flyg från Islamabad (vädervilkorigt och ofta inställt) eller med bil längs Karakoram Highway via Gilgit, en körning på 16–20 timmar under normala förhållanden. Därifrån körs till Askole, som är sista bil-tillgängliga punkt, och promenaden till glaciärens nedre delar tar ytterligare en dag.
Lokala guideföretag i Skardu och Islamabad organiserar trekkingturer längs Biafos nedre delar och hela Biafo–Hispar-traverseringen med erfarna guider och portörer från de lokala baltistiska byarna. Pakistan Tourism Development Corporation och PTDC reglerar trekking och expeditioner i Karakorum. Säsongen är juni till september, med juli–september som de mest stabila månaderna vädermässigt.