Beardmoreglacpiären: en djupdykning
I hjärtat av Antarktis, där Transantarktiska bergskedjan möter det östra isplanet, störtar Beardmoreglacpiären nedför en lodrätt höjdskillnad på nästan 2 500 meter och flödar ut i Ross-isen vid kusten. Med en längd på drygt 200 kilometer och en bredd som på sina bredaste ställen överstiger 40 kilometer är Beardmore en av de mest storskaliga glaciärerna på planeten. Men mer än sin rena storlek är det historien och geologin som gör Beardmore till ett objekt utöver det vanliga i antarktisk vetenskap.
Det är i det brutna, sprickfyllda ishavet längs Beardmores flanker som två av polarhistoriens mest berömda expeditioner skapade sina legender. Beardmore är inte bara ett geografiskt fenomen — det är en nedfryst vitmärke i mänsklighetens historia. Se var Beardmore och Antarktis andra stora glaciärer ligger via kartan.
Geografisk beskrivning
Beardmoreglacpiären börjar på en höjd av ungefär 2 700 meter ovanför havsnivån, vid den s.k. polarhögplatsen nära 85 grader sydlig bredd. Glaciären dränerar en enorm del av det östantarktiska isplanet och kanaliseras av granit- och sandstensmassivet i Transantarktiska bergskedjan ut mot Ross-isen. Termen "outlet glacier" — utloppsglacpiär — är i strikt mening korrekt, men Beardmore är dimensionellt snarast en korridor av glaciäris snarare än ett smalt isflöde.
Ytan av glaciären är kraftigt störd av seracker och pressryggar i de delar där isflödet accelererar kring bergsutskott. Längre ner mot Ross-isen planar terrängen ut och isen rör sig jämnare, men fortfarande med spricksystem som gör obevakad traversering farlig. Flödeshastigheten varierar längs glaciären men är i storleksordningen hundra till ett par hundra meter per år.
Scott och Shackleton på Beardmore
Ernest Shackleton var den förste att identifiera och använda Beardmore som rutt mot Sydpolen. Under Nimrod-expeditionen 1908–1909 ledde Shackleton sin grupp uppför glaciären och nådde ett nytt sydrekord — 88 grader 23 minuter sydlig bredd — innan de tvingades vända på grund av bristande proviant. Glac piären namngavs efter William Beardmore, en skotsk industrimagnat och Shackletons sponsor.
Robert Falcon Scott följde i Shackletons spår under Terra Nova-expeditionen 1910–1912. Scotts polarparti besteg Beardmoreglacpiären i november–december 1911 och nådde Sydpolen den 17 januari 1912, bara för att finna att Roald Amundsen hade anlänt 34 dagar tidigare. På återvägen från Sydpolen, nedför Beardmore, inträffade de fatala händelserna — Edgar Evans dog vid glaciärens fot av skador och utmattning den 17 februari 1912. Resten av Scotts parti omkom i ett snöstorm några veckor senare, bara 18 kilometer från ett proviantdepå.
Dessa dramatiska händelser har gjort Beardmore till ett av de mest namnkunniga geografiska objekten i polarhistorien. Glaciärens namn bär på berättelsen om imperialism, heroism och tragedi som präglade den tidiga 1900-talets polarkappräkning.
Geologisk och vetenskaplig betydelse
Beardmore och de omgivande bergen rymmer en av de geologiskt mest intressanta exponeringarna på hela kontinenten. Sandstensformationerna som exponeras längs glaciärens flanker tillhör Beacon Supergroup, en sedimentär sekvens som avsattes för 250–400 miljoner år sedan då Antarktis fortfarande var del av superkontinenten Gondwana och hade ett tempererat klimat.
I dessa sandstensformationer har paleontologer hittat fossil av Glossopteris, en träkäran som var utbredd i hela Gondwana och som är ett av de starkaste beviserna för kontinentaldriften. Scott's pol-expedition transporterade faktiskt bergsprover med fossilt material på sin vändning från Sydpolen — proven hittades bredvid lagarnas kvarlevor och befinner sig idag på Natural History Museum i London.
Kolenrika lager i Beacon-gruppen vittnar om en tid då Antarktis hade skogar och ett klimat som liknade det som idag råder på Nya Zeeland. Denna geologiska historia, nu begravd under kilometertjockt is, är central för förståelsen av hur jordens klimat har förändrats i geologisk tid.
Glaciologisk karaktär
Beardmore fungerar som en ventil för ismassor från det östantarktiska isplanet. Utan utloppsglacpräser som Beardmore skulle isen på det östantarktiska isplanet byggas upp ytterligare; med dem sker en kontinuerlig dränering av is ut mot havet. Massbalanskalkylerna för Beardmore är komplicerade — ackumulationen på glaciärens höga delar är svårmätt på grund av den extrema otillgängligheten, och hastighetsmätningar via satellitbaserad syntetisk apertureradar är en av de primära metoderna.
Glaciären är i nuläget inte i de dramatiska förändringstillstånd som präglar många grönländska utloppsglacpräser eller Västarktis glaciärer. Men precis som för hela Antarktis sker noggrann övervakning för att detektera eventuella förändringar i flödeshastighet eller massbalans som kan tyda på destabilisering.
Tillgänglighet och nutida expeditioner
Beardmore är i praktiken ett av de mest otillgängliga geografiska objekten på planeten för vanliga besökare. Närmaste permanenta bas är McMurdo Station, belägen vid Ross-havet på nästan 1 200 kilometers avstånd från glaciärens mynning, och resan dit kräver flyg med militära eller vetenskapliga transportflygplan.
Moderna vetenskapliga expeditioner till Beardmore sker i begränsad skala. Geologer från USA, Nya Zeeland och Australien har genomfört fältkampanjer i området, och NASA har använt Beardmore-platån som testmiljö för Mars-rover-teknologi på grund av den torra, sterila ytan som simulerar marsiansk terräng. Glaciologer har installerat GPS-monumentet för hastighetsmätning och snöstationer för ackumulationsmätning.
Det är möjligt att besöka Beardmore för välbemedlade äventyrare via privata expeditioner som flyger från Punta Arenas eller Kapstaden, men kostnaden är enorm och logistiken komplicerad. Glacier pilots som flyger Twin Otter-flygplan är de enda praktiska transportmedlen in till glaciärens inre delar.
Beardmore i det bredare antarktiska islandskapet
I ett system som innefattar Lambert Glacier — med sina 400 kilometers längd tekniskt sett längre än Beardmore — och de enorma draineringssystemen i Västarktis är Beardmore ändå en av de mer välkända utloppsglacpräserna på grund av sin historia och sin vetenskapliga tillgänglighet relativt andra i samma storleksklass.
Att förstå Beardmore är att förstå Antarktis som system: ett enormt isarkiv, en geologisk tidskapsel och en regulator för global havsyta. Glaciärens rörelse — långsam, måttlig, men ständigt pågående — påminner om att Antarktis inte är ett fryst museum utan ett dynamiskt system i kontinuerlig förändring.