Piedmontglaciärer förklarade
Bland glaciärernas typologi intar piedmontglaciären en särskild plats: det är övergångsformen mellan bergglaciärens kanalstyrda isflöde och iskappans friare radiella utbredning. En piedmontglaciär bildas när en eller flera dalsglaciärer passerar ut ur en bergsmynning och når en öppen flata eller en kustremsa, varvid isen sprider ut sig i en bred, jämn lob utan topografisk tvångföring att kanalisera den i en specifik riktning. Resultatet är ofta imponerande i skala och en av de visuellt mest dramatiska typerna av isformation när man betraktar den från ovan.
Termen piedmont är ett lånord från franskan och italienskan och betyder ursprungligen "vid foten av berget" — en referens till de alluviala slätter som bildas där bergströmmar minskar sin lutning och sprider sitt material i solfjäderform. Piedmontglaciärens geometri följer en liknande logik: isen förlorar sin kanalisering och breder ut sig lateralt.
Geometri och flödesdynamik
I en dal-glaciär är isflödet strikt dikterat av topografin: glaciären följer dalbottnen, komprimeras vid smala passager och expanderar vid vidare sektioner. När isen når piedmont-platsen — fjällfoten, en kustterrass, en oceanisk strand — försvinner den laterala tvångföringen och isen flödar utåt i alla riktningar med en hastighet och geometri som bestäms av isens inre viskositet, lutningsgradienten och sedimentations-erosionsbalansen vid fronten.
Loben som bildas är karakteristiskt konvex i plan, tunnare mot ytterkanterna och tjockare i centrum nära inloppssträngen från dalen. Hastigheten minskar vanligtvis kraftigt vid piedmont-expansionen, och terminalmoräner avsätts i den lobformade perimetern.
Malaspina-glaciären i Alaska
Malaspina-glaciären i sydöstra Alaska är världens mest omtalade och studierade piedmontglaciär. Den täcker en area av ungefär 5 000 kvadratkilometer — ungefär lika stor som delstaten Rhode Island — och bildas av sammanslagningen av Seward-glaciären och flera tributärer som flödar ner från St. Elias-bergsmassivet, ett av Nordamerikas mest isrika bergsregioner.
Sett från satellit är Malaspinas yta ornamenterad med spektakulärt veckade och böjda medialmoräner — de mörka ryggar av bergsmaterial inbäddade i isen som ritar upp isflödets historia i visuellt dramatiska former. Dessa veck uppstår när isflödets hastighet varierar — surge-episoder då glaciären plötsligt accelererar vrider och komprimerar morärnängerna — och registrerar decennier av variationer i isflödesdynamiken.
Malaspinas piedmontlob är en av de få platser på jord där boreala urskogar och glaciäris existerar sida vid sida. Skogsvegetationen längs islobens ytterkanter är tryckt och deformerad av glaciärens expansioner och kontraktioner.
Bering-glaciären i Alaska
Bering-glaciären, som flödar ned från Wrangell-St. Elias-massivet och breder ut sig längs Alaskas södra kust, är Nordamerikas längsta glaciär med en totallängd på ungefär 190 kilometer. Dess nedre del är en piedmontlob som slutar nära havet och bildar en komplicerad mosaikstruktur av dead-ice, proglaciala sjöar och morängolv.
Bering är känt för periodsurges — periodiska accelerationer då glaciären rör sig med okaraktäristisk hastighet och omformar sina frontmoräner dramatiskt. En surge observerades under 1990-talets mitt och dokumenterades detaljerat med fjärranalysdata.
Lowell-glaciären i Yukon
Lowell-glaciären i Yukon i Kanada är ett dramatiskt exempel på en piedmontglaciär med historisk påverkan på lokala flödsystem. Under den lilla istidens maximum, och i ännu äldre perioder, avancerade Lowell tillräckligt för att dämma upp Alsek-floden och skapa en proglacial sjö — Glacial Lake Alsek — som periodvis töms katastrofalt i det som kallas Neoglacial GLOFs. Lakesenlevningarna har beräknats med dendrokronologi och kosmogen nuklidexponering.
Piedmontglaciärer i andra regioner
Utanför Alaska finns piedmontglaciärer i Patagonien (Los Glaciares-systemet), på Svalbard (bland annat Recherchebreen och delar av Austfonna-systemet), och historiskt i Skandinavien under senaste istiden, då de skandinaviska piedmontisarna fyllde de nuvarande kustslätterna i norr.
Bhatia-glaciärsystemet i norra Pakistan har sektioner med piedmont-karaktär, och Fedchenko-glaciären i Tadzjikistans Pamir — världens längst bergglaciär — avslutar sin 77-kilometer-sträcka i en bredare piedmontsektion mot Surkhob-dalen.
Utforska kartan för att se piedmontglaciärernas utbredning i de stora glaciärregionerna och förstå hur dessa imponerande islobar relaterar till bergsmassivet bakom.