Cirqueglacpiärer förklarade
Bland världens glaciärer är cirqueglacpiären den mest utbredda och på sätt och vis den mest arketypiska. Dessa kompakta ismassor, inkuerade i bergsväggens naturliga skålformade fördjupningar, är inte bara estetiskt distinkta — de är också aktiva geologiska verktyg som under tusentals år formar och omformar bergsterrängen på ett sätt som lämnar landmärken långt efter att isen har smält. Att förstå cirqueglacpiären är att förstå grundläggande alpina processer.
I bergstrakter runt hela världen — från Alperna till Himalaya, från Rocky Mountains till Anderna och från Skanderna till Kaukasus — ser man cirqueformationernas karakteristiska amfiteaterform i bergssidorna, oavsett om de fortfarande rymmer aktiv is eller inte. Använd kartan för att utforska var cirqueglacpiärer och andra glaciärtyper finns idag.
Vad är en cirque
En cirque (av det franska ordet för cirkel eller amfiteater; på norska "botn", på svenska ibland "bottenkar") är en skålformad fördjupning i en bergsvägg, utgrävd av en glaciär. Den typiska cirquen har en brant, konkav bakvägg av bergrock, en relativt plan botten och en tröskel av berg eller glacialt avlagringsmaterial längs öppningens yttre kant. Den liknar en halv skålpotatis avslagen i berget.
En cirqueglacpiär är en glaciär som befinner sig i, och är begränsad till, en cirqueformation. Den är alltså inte en utloppsglacpiär, inte en dalglaciär och inte ett isfält — den är en kompakt isfylld bergsskål. Storleken varierar från hundratals meter i diameter till flera kilometer, beroende på bergets storlek, exponeringen, klimatet och hur länge isen har haft på sig att bearbeta underlaget.
Bildning
Cirqueglacpiärer börjar oftast i små bergsnischor — naturliga fördjupningar på norra (på norra halvklotet) eller sydliga (på södra halvklotet) exponerade sidor av bergstoppar, där snö ansamlas och skyddas från direkt solljus. Dessa nischer kan initialt vara väldigt grunda, kanske bara oregelbundenheter i det klippig underlaget.
Processen som urholkar och fördjupar cirquen kallas glacialt plockande eller glacial plucking. Isen frosen fast i sprucken berg, och när isen rör sig bort med tyngdkraften drar den med sig block av bergsmaterial. Kombinationen av plucking från botten och backwall samt abrasion — slipning av isen med stenar mot bergunderlaget — fördjupar successivt skålen och stenar bakwallen. Smältvatten som infiltrerar sprickor i bergväggen bakom isen och sedan fryser (frostsprängning) hjälper till att lösgöra material från backwallen.
Den viktigaste processen som fördjupar cirquebottnen kallas rotational flow — en cirkulerande rörelse av is i cirquen. Isen rör sig inte bara rakt framåt utan cirkulerar, med en komponenten som gräver ned sig i bottnen. Denna roterande rörelse är driven av isbottens tryck och plastisk deformation och är det primära skälet till att cirquebottnen är djupare än den yttre tröskeln.
Landformer som skapas
En fullt utvecklad cirque med en aktiv glaciär visar upp en rad karakteristiska element. Bergväggen, kallas backwall, är brant och ofta vertikalt eller ens överhängande i sin övre del. Den är aktiv av frostsprängning och glacial plucking, och rasblock på isen vid foten av backwall är ett typiskt inslag.
Bergkrönet som delar två angränsande cirques kallas arête — ett skarpt, knivbladsliknande bergkam. Om tre eller fler cirques erodar från olika håll mot en gemensam topp bildas en pyramidformad topp kallad horn, eller Karling. Matterhorn i de Schweiziska Alperna är ett av de mest klassiska exemplen på ett horn bildat av fyra omgivande cirques. Doleriteen i södra England eller Lofoten i nordnorge erbjuder mer lättillgängliga exempel på arêter och horn.
Moräner avsättas runt och framför cirquen. En terminal morän vid cirquens öppning kan forma en naturlig damm, och om isen smält och lämnat en sjö i den fördjupade bottnen kallas sjön en tarns. Tarns är vanliga i brittiska skottska Highlands och i Alperna, och deras karakteristiskt klara, ibland djupt blåa vatten är ett tecken på att de generellt har liten inloppning av sediment.
Klimatindikatorer
Cirqueglacpiärer är extremt känsliga för klimatförändringar. Deras kompakta storlek innebär att till och med en liten negativ massbalans — mer ablation än ackumulation under ett år — kan leda till märkbar volymförlust. Många av de cirqueglacpiärer som dokumenterats i alpina miljöer under 1800-talets bergsmåleri och 1900-talets tidiga fotografier existerar inte längre.
I Wales, i Snowdonia (Yr Wyddfa-massivat), fanns det under den senaste istiden talrika cirqueglacpiärer i bergssidorna, och deras tomma skålar — Glaslyn och Llyn Llydaw på Snowdons flanker, för att ta välkända exempel — är synliga minnesmärken. I Skottlands cairngorm-massiv gick de sista skotska cirqueglacpiärerna under i mitten av 1900-talet, och de tomma cirquen rymmer idag vintersnöfickor snarare än permanent is.
I Pyrenéerna finns några av de sydligaste permanenta glaciärerna i Europa i cirqueformationer, inklusive Glacier d'Ossoue nära Vignemale och Glacier de Taillon nära Cirque de Gavarnie. Dessa är kritiskt hotade och beräknas kunna försvinna under det pågående seklet.
Geografisk utbredning
Cirqueglacpiärer är globalt utbredda och förekommer på alla breddgrader där tillräcklig höjd kombineras med tillräcklig cold deposition. I Himalaya är cirqueglacpiärerna på de övre flankerna av de höga topparna ofta anfangspunkten för stora utloppsglacpräser. I Anderna finns cirques längs hela bergkedjans längd, från Colombia till Patagonien.
I Skandinavien är cirques vanliga i Jotunheimen, Trollheimen och längs den norsk-svenska fjällkedjan. Jotunheimstopparna Galdhøpiggen och Glittertind är omgivna av cirques, och ett antal aktiva cirqueglacpiärer återfinns i de norska fjällmassivens nordexponerade väggar.
Vetenskaplig användning
Paleoglaciologer studerar tomma cirques för att rekonstruera äldre glaciärers geometri och massor. Cirquens storlek, djup och orientering ger information om paleoklimat — i vilken riktning dominansvinden kom, hur kall och snörik den tidigare glaciala perioden var. Exponeringen av cirques mot norr (på norra halvklotet) bekräftar att solstrålning var avgörande för var isen överlevde, och genom att kartlägga ELA (jämviktslinjen) för dessa paleo-glaciärer kan klimatologer rekonstruera temperaturerna under tidigare glaciala perioder.