Iskappor och isfält: skillnader och exempel
I glaciologins terminologi är det viktigt att skilja mellan isformer som i vardagstal ofta klumpas ihop som "glaciärer." En bergglaciär rinner nedåt i en dal. En iskappa täcker en platå eller ett låglänt landmassa och styr isflödet radiellt utåt. Ett isfält täcker ett bergsmasiv men styr fortfarande till stor del av den underliggande topografin. En isbräcke — som Grönlands eller Antarktis — är den skalans extremfall: en massa som helt dominerar sin underliggande geografi och bildar sin egna platå ovanpå kontinenten.
Dessa distinktioner är inte enbart vetenskapliga pedanteri — de har direkt bäring på hur respektive isform reagerar på klimatuppvärmning, hur snabbt den förändras, och vilka konsekvenser dess förlust får för havsnivå, vattentillgång och ekologi.
Iskappor: definition och karaktär
En iskappa (engelska: ice cap) definieras som en isformation med domerform som täcker ett landområde och vars isrörelse styrs av isens inre massa och tyngd snarare än av den underliggande topografin. Denna radiella flödesstruktur — is som rinner utåt i alla riktningar från en central kupolpunkt — är det definierande draget.
Iskappor är vanliga i arktiska och subarktiska miljöer. Vatnajökull på Island är Europas volymmässigt största glaciärformation och ofta klassificerad som en iskappa, även om topografin under isen — inklusive subglaciala vulkaner som Grímsvötn och Öræfajökull — påverkar isrörelsens detaljer. Austfonna och Vestfonna på Nordaustlandet, Svalbard, är stora norskarktiska iskappor som studerats intensivt. Myrdalsjökull och Eyjafjallajökull på Island är mindre iskappor, den sistnämnda känd som kalderans lock efter det vulkanutbrottet 2010 som störde europeisk flygtrafik.
Isfält: topografistyrd is
Ett isfält (engelska: ice field) är i topografisk mening mer präglat av terrängen under sig. Isen täcker ett bergsmasiv men dess gränser och flödesriktningar bestäms till stor del av dalarnas och passets geometri. Patagoniets norra och södra isfält (Campo de Hielo Norte och Campo de Hielo Sur) är de bäst kända exemplen: sammanhängande ismassiv som täcker Andernas krön i södra Chile och Argentina, varifrån utlöparglaciärer sticker ut och rinner ner mot det Stilla havet i väster och Patagoniens stäpper i öster.
Columbia Icefield i Kanadas Klippiga berg, känt från Jasper- och Banff-nationalparker, är ett klassiexempel på ett isfält i alpint klimat. Det täcker en yta av ungefär 325 kvadratkilometer och matar ett flertal utlöparglaciärer, bland dem Athabasca-glaciären, som är den mest tillgängliga och välbesökta av dem.
Globala iskappor utanför polerna
Utöver de polara isbräckena finns ett antal mellanstora iskappor spridda i arktiska och subarktiska övärlden. Barnes Ice Cap på Baffin Island i norra Kanada är en av de sista resterna av Laurentides iskappa — den massiva nordamerikanska istäcket som präglade kontinenten under senaste istid. Barnes Ice Cap räknas idag bland de mest snabbt krympande iskapporna på jord i procenttermer.
På Islandshaf omger Grönlands storkust ett antal perifera is-system och iskappor utöver den dominerande isbräcken. Renland-isbräcken i östra Grönland är geografiskt avskild från den stora isbräcken och ger unika iskärneposter av regionalt klimat.
De norska arktiska iskapporna på Svalbard, inklusive de på Prins Karls Forland, förlorar massa i ett accelererande tempo sedan 1990-talets mitt. Den genomsnittliga massbalanstakten för Svalbards iskappor är väsentligt mer negativ än för de flesta europeiska bergglaciärer, drivet av Arktis förstärkta uppvärmning.
Island: iskappor ovanpå aktiva vulkaner
Island är unikt i att ha aktiva vulkaner under flera av sina iskappor. Grímsvötn-vulkanen under Vatnajökull-isbräcken orsakar regelbundet subglaciala utbrott som smälter is underifrån och utlöser jökulhlaup — glaciärsjöutbrott — av enorma volymer. Jökulhlaupet 1996 efter ett Grímsvötn-utbrott förde med sig isblock av busshus-storlek och förstörde en viktig bro på Ringvägen på Sydisland.
Eyjafjallajökull 2010 och Bárðarbunga 2014–2015 är mer nyliga exempel på interaktionen mellan vulkanism och glaciär. Subglaciala magmarörelser skapar smältvattenkanaler under isen, förändrar glaciärens hydrologiska mönster och kan i värsta fall trigga katastrofala utbrott och hydrologiska händelser nedströms.
Isfältens utlöparglaciärer som besöksmål
Isfält och iskappors utlöparglaciärer är ofta de mest tillgängliga och dramatiska glaciärupplevelserna för besökare. Perito Moreno i argentina är den bäst kände utlöparen från Sydpatagoniska isfältet — en aktiv och kalvande glaciärfront som är en av Sydamerikas mest besökta naturattraktioner. Fox Glacier och Franz Josef Glacier på Nya Zeelands Sydö är utlöpare från Southern Alps neva och isfält och erbjuder glaciärvandringar nära havsnivån.
Se kartan för att utforska de globala iskapporna och isfälten och planera besök till deras dramatiska utlöparglaciärer.