Drumliner och andra klassiska glaciala landformer
Glaciärerna som täckte stora delar av norra Europa, Nordamerika och Asien under de pleistocena istiderna har lämnat efter sig ett extraordinärt utbud av landformer. Dessa former, inbyggda i landytan, är i dag de viktigaste bevisen på hur isens rörelse och avsmältning formade de landskap vi lever i. Att läsa ett landskap för de glaciala signaturer det bär är en grundläggande kunskap inom geomorfologi och en nyckel till förståelse av jordmåner, hydrologi och naturresursfördelning.
De glaciala landformerna kan delas in i erosionsformer — skapade av isens nötning och plockande — och depositionsformer — skapade av material som isen transporterade och sedan avsatte. Båda kategorierna finns representerade i typiska postglacial landskap. Utforska glaciärerna och deras landskap via kartan.
Drumliner
Drumliner är de kanske mest egenartade och igenkännbara av de glaciala depositionsformerna. De är strömlinjeformade kullar av glacialt material — till, en blandning av sand, grus, lera och block — med en asymmetrisk profil. Den branta, uppströms-vettande sidan kallas stoss-sida och visade mot isen; den mer sluttande, strömlinjeformade nedströmssidan kallas lee-sida. Formen liknar en omvänd sked eller halv ägg.
Drumliner bildas under aktiva inlandsismassor och återfinns ofta i fält av hundratals till tusentals individer, orienterade parallellt med isens tidigare rörelseriktning. I Irland, särskilt i Ulster och i County Down, finns ett av världens tätaste drumlin-landskap, med kullar av varierande storlek täckande stora landarealer. Clew Bay på Irlands västkust är känd för sina halvt nedsänkta drumliner som bildar de karakteristiska öarna i bukten.
Mekanismen bakom drumlinbildning är delvis fortfarande debatterad. Den rådande uppfattningen involverar en kombination av deformerbar subbglacial till under trycket av isen ovanpå och flödesfenomen i subglacialt smältvatten som ger isens rörelseriktning dragkraft.
Rullstensåsar (eskers)
Rullstensåsar — på engelska eskers — är långsträckta ryggar av sorterat grus och sand som avsatts av smältvattenflöden i tunnlar under eller inuti den smältande isen. De kan sträcka sig i raka eller svängda linjer i hundratal kilometer och sticker upp ur omgivande plattare landskap som en slags bergbana-ridges.
I Sverige och Finland är rullstensåsarna framträdande inslag i landskapet. Uppsalaåsen, som löper från Uppsalatrakten i nordväst mot sydöst och fortsätter som Enköpingsåsen, är ett välkänt exempel. Rullstensåsarnas sorterade, grovkorniga material gör dem till viktiga grundvattentäkter och historiskt värdefulla körstråk och kommunikationsleder.
Moräner
Moräner är ackumulationer av glacialt material avsatt av isens rörelse. Terminal moräner — ändmoräner — bildas vid glaciärens framkant och markerar den maximala utbredningspunkten. En välbevarad ändmorän kan vara en dramatisk form, ett högt valliknande berg av block och grus som abrupt sticker upp ur omgivande landytor.
Lateralmoräner bildas längs glaciärens sidor. Mediala moräner bildas vid sammanflöden av två glaciärer och kan ses som längsgående mörka ränder på glaciärens yta. Grundmoräner (till) är det basalt avsatta materialet, ett kaotiskt blandat sediment utan sortering som täcker stora ytor av tidigare glacierade landskap.
I Skandinavien är Salpausselkä-åsarna i Finland ett enormt ändmorän-system som bildades under isens reträtt under Yngre Dryas-perioden för ungefär 12 000–11 000 år sedan. Åsarna är upp till 25 meter höga och löper i en konstant båge hundratals kilometer.
Roches moutonnées och strierade bergarter
Roches moutonnées — "fårberg" i fri översättning, efter likhet med 1700-talets perukmode — är karakteristiska glaciala erosionsformer i berggrunden. De har en slät, sluttande uppströms-sida (stoss) formad av glacial abrasion och polering, och en brant, hackad nedströms-sida (lee) formad av glacial plucking. Kombinationen av slipning ovanför och plockande nedanför skapar den asymmetriska formen.
Bergarter som slipts av glaciären bär ofta striationer — parallella repor och ränder skurna av stenar inbäddade i isens botten. Striationernas riktning anger isens rörelseriktning och är ett primärt verktyg för paleoglaciologer som rekonstruerar äldre glaciärers flödesbana. I Sverige och Norge är strieringskartor gjorda över stora landarealer och ger en detaljerad bild av inlandsisens rörelseriktning under avsmältningen.
Kames och kettle holes
Kames är ojämna kullar av sorterat grus och sand som avsatts av smältvatten inuti eller vid kanten av en smältande glaciär. De uppstår på osystematiska och komplexa sätt vid isens avsmältning och ger upphov till ojämna, kullrika landskap.
Kettle holes — kokkrokor — är runda fördjupningar i moränlandskapet bildade av begravda isdödblock. När inlandsisen smälter kan isolerade isblock begrävas i moränsediment och sedan smälta bort och lämna en nedsänkt hålighet, ibland vattenfylld som en liten sjö. Kame-and-kettle-topografi, med en blandning av kullar och gropar, är ett typiskt inslag i landskap som smältte oregelbundet.
Fjärd- och fjordformationer
Fjärdar och fjordar är resultat av glacial erosion i dallandskap nära kuster. Fjordar bildades av dalglaciärer som eroderade djupt ned under havsnivå och sedan, när isen smälte, fylldes med havsvatten. Norges westkust, Patagoniens kust, Grönland och Fiordland på Nya Zeeland har de mest imponerande fjordlandskapen.
Fjärdarna i Stockholms skärgård och de svenska och finska kustlandskapen är mer grunda och representerar en kombination av glacial erosion och glacioisostatisk uppresning — markhöjning som skett efter isens viktminskning och fortfarande pågår i Skandinavien med ett par millimeter per år.
Varv och glasilacustra sediment
Smältvattensjöar framför de retratterande inlandsisskanten avsatte finkorniga sediment i tydliga årsvarv — varviga sediment. Varje varv består av ett lager grövre material avsatt under sommarens smältning och ett lager finare material avsatt under vinterns lugnare förhållanden. Varvsedimenten i Sverige, systematisk kartlagda och daterade av geologen Gerard de Geer i början av 1900-talet, gav den s.k. geochronologin — en kronologisk skala för den skandinaviska avsmältningens förlopp.