Typer av glaciärsprickor och hur de bildas
Glaciärsprickor — djupa, branta sprickor i ismassan — är ett av de mest karaktäristiska och farligaste inslagen i glaciärterräng. De kan vara synliga som gapande svarta sprickor i isen eller dolda under snöbroar som vid snabb anblick ser ut som vanlig terräng. Att förstå varför sprickor bildas, var de typiskt uppstår och vilka olika typer av sprickor som existerar är grundläggande kunskap för säker rörelse på glaciärer.
Sprickorna är inte slumpmässigt fördelade. De följer mönster som speglar underliggande glaciärdynamik — flödeshastigheter, terrängens form och isens mekaniska egenskaper. Att läsa sprickmönstret är en navigeringskunskap i sig. Hitta glaciärer världen runt och planera din rutt via kartan.
Isens mekaniska egenskaper
För att förstå sprickbildning behöver man förstå hur is beter sig under stress. Is är ett plastiskt material när trycket är tillräckligt och verkar under långa tidsskillnader — det är därför glaciärer flödar och böjer sig runt hinder. Men under snabb deformation, eller när spänningen överskrider isens brottgräns, beter sig is som ett sprött material och spricker.
Den övre zonen av en glaciär, typiskt de översta 30–50 metrarna, kallas den brittlea zonen. Här är trycket lägre och temperaturen kan vara lägre (på kalla glaciärer), och is beter sig mer sprött under spänning. Sprickor bildas i denna zon. Djupare ned är isen mer plastisk och sprickorna kan inte propagera vidare.
De flesta sprickor är öppna ned till ett visst djup och sedan tilltäpta av is som rör sig plastisk under trycket. Aktiva sprickor på tempererade glaciärer (vars is är vid smältpunkten genomgående) kan vara öppna ned till 30–50 meter, vilket är tillräckligt för att en person som faller in ska ha svårt att ta sig upp.
Transverse crevasses
Tvärgående sprickor — transverse crevasses — är den vanligaste typen och uppstår i zoner där glaciären accelererar. När isen i ett glaciärflöde går från en plan eller lättlutande sektion till en brantare, accelererar den nedre delen mer än den övre. Isytan sträcks ut i flödesriktningen, och sprickor öppnar sig vinkelrätt mot flödesriktningen — alltså tvärs över glaciärens bredd.
Dessa sprickor är typiska i glaciärfall — brantare avsnitt av glaciären där flödet ökar hastighet markant. Mer-de-Glace i Frankrike och Franz Josef Glacier på Nya Zeeland är kända för sina imponerande glaciärfall med täta tvärgående sprickzoner. Navigering via dessa zoner kräver god sprickläsningsförmåga eller lokalt kunnig guide.
Marginella sprickor
Längs glaciärens kanter, där isen gränsar mot bergsväggar eller moräner, rör sig isen i kanterna långsammare än i glaciärens centrum på grund av friktionen mot sidoväggen. Denna hastighetsskillnad skapar skjuvspänning som bildar sprickor längs glaciärens sidokonatkt. Marginella sprickor är typiskt orienterade i en vinkel framåt-inåt, ungefär 45 grader från glaciärens kant inåt och nedåt.
De är vanliga längs utloppsglacpräsers kanter och längs bergskontakter i dalglacpräser. Eftersom de uppstår nära marginerna av glaciären och är vinklade inåt kan de vara svåra att undvika längs vissa rutter.
Radial crevasses och convex surfaces
När glaciärisen flödar över en upphöjning i underlaget — en bergrevel eller en konvex terrängform — böjs isen utåt och sträcks radiellt, ungefär som hud sträckt över ett konvext objekt. Sprickor uppstår i ett radiellt mönster som utgår från den konvexa punkten. Dessa sprickor kan vara svåra att navigera eftersom de inte löper parallellt utan divergerar i alla riktningar.
Bergschrund och randsprickor
Bergschrunden — från det tyska ordet som betyder bergets klyft — är en speciell typ av spricka som bildas i det övre ackumulationsomrâdet, vid kontakten mellan den rörliga isen och det statiska klippunderlaget eller den frusna isen fast i bergväggen. Isen som rör sig nedåt med glaciärens flöde separerar sig från den stationära isen eller klippan ovanför och bildar en ofta bred och djup spricka.
Bergschrunden är ett välkänt hinder för alpinister som försöker nå glaciärens övre delar och backwall. Den kan vara smal och lätt att hoppa över tidigt på säsongen, bred och omöjlig att passera i slutet av sommaren, och ibland undergrävd av smältvatten som gör snöbroar instabila. Att kryssa bergschrunden kräver antingen ett frostbrygga av snö, en snöbro av tillräcklig styrka, eller teknisk klättring förbi det i bergväggen ovanför.
Längsgående sprickor
Längsgående sprickor — longitudinal crevasses — uppstår i zoner där isen breddar ut sig i sidan, som när en glaciär rinner ut på ett platt område eller ut ur en dal till ett öppnare landskap. Isen komprimeras i flödesriktningen men sträcks ut tvärs, och sprickor öppnar sig parallellt med flödesriktningen.
Dessa är typiska vid sektioner där en glacier fan out — sprider ut sig från ett trångt pass till ett öppnare glacier. De längsgående sprickorna kan kombineras med tvärgående sprickor och skapa ett kaotiskt nätverk av isblock kallat serac-zon eller icefallet, ett av de svåraste terrängformerna att traversera.
Snöbroar och dolda sprickor
Under vintermånaderna täcks sprickor successivt av drivsnö. Om sprickans öppning är smalare, kan en snöbro av tillräcklig styrka bära en persons vikt — men om öppningen är bredare eller om snöns densitet är låg kan bron ge vika utan varning.
Snöbroarnas stabilitet är starkt säsongsberoende. Tidigt på säsongen, efter en snörik vinter, är snöbroarna som tjockast och starkast. I slutet av sommaren, efter månader av nedsmältning, är broarna på sin tunnaste och svagaste. Glaciärguider känner i regel till vilka delar av deras glaciär som har de mest riskfyllda snöbroarna vid olika tidpunkter.
En person som misstänker att en snöbro inte bär kan testa den med sina stavars spets tryckt mot ytan: hård, kompakt snö ger ett distinkt motstånd; mjuk snö som sitter ovanpå en spricka ger en ihålig känsla. Att sonda rutinmässigt längs den planerade rutten med staven vid oklart snötäckt terräng är standardprocedur på svårnavigerade glaciärer.