Hängande glaciärer och deras faror
Hängande glaciärer är ett av bergsvärldens mest spektakulära och potentiellt farliga fenomen. De befinner sig på nästan lodräta eller kraftigt lutande bergsväggar, ofta högt ovanför dalar eller huvudglaciärer, och håller sin position tack vare att isen är frusen fast i den underliggande klipplytan. När detta fasthållningsgrepp försvagas — till följd av uppvärmning, förändrade temperaturer i den aktiva lagret, ökad smältning vid botten, eller seismiska händelser — kan massor av is avlossas plötsligt och störta nedåt med hastigheter och energier som gör dem till extremt farliga naturhändelser.
Skillnaden mot vanliga kalvningsrörelser vid en tillgänglig terminusfront är primärt energidensiteten och oförutsägbarheten. En hängande glaciär som avlossas kan utlösa islaviner, snölaviner, seismiska stötar och, om massorna når en sjö, tsunamivågor. De längs effekterna kan nå många kilometer bortom ursprungspositionen.
Hur hängande glaciärer håller sig fast
Fästen i berget styrs av temperaturen i gränsytan mellan is och klipp. I kallare förhållanden är isen termiskt svetsad till klippytan — ett tillstånd kallat "cold-based" glaciäris — med hög friktionskraft. I tempererade glaciärer eller vid förhöjda temperaturer bildas ett tunt vattenfilmlager vid kontaktytan som minskar friktionen dramatiskt.
Klimatuppvärmning förändrar dessa förhållanden. Höjningar i medeltemperaturen påverkar permafrostdjupet i klippmassivet och kan destabilisera de ankarstrukturer av fruset klipp som hängande glaciärer vilar mot. Forskning av Andreas Huggel och andra vid Universität Zürich har visat att isavlossningshändelserna ökar i frekvens i de Alperna under perioder med exceptionell värme.
Huascaran-katastrofen 1970
En av de dödligaste naturkatastroferna i Sydamerikas historia involverade is från Huascarán-berget i de peruvianska Anderna. Den 31 maj 1970 utlöste ett jordskalv på 7,9 i magnitud en avlossning av en kombination av is, snö och klipp från Huascaráns nordkubbe. Massan, uppskattad till uppemot 50–100 miljoner kubikmeter, raste nedför sluttningen med en hastighet på uppåt 300 kilometer i timmen och begravde städerna Yungay och Ranrahirca. Mer än 20 000 människor omkom i de drabbade byarna, och den totala dödstullen för jordbävningskatastrofen i Peru uppgick till 70 000.
Händelsen illustrerar hur en seismisk triggermekanism kan avlossa ismassor som under andra förhållanden sitter stabilt.
Kolka-Karmadon 2002
I norra Ossetien i Kaukasus avlossade sig Kolka-glaciären den 20 september 2002 i en händelse som kombinerade islaviner och glaciärrörelse. En massa av is och bergsmaterial på uppskattningsvis 100 miljoner kubikmeter rusade nedför Genaldon-dalen med hög hastighet och begravde en grupp av drygt 100 personer inkluderande en rysk filmgrupp som dokumenterade Kaukasus fjällvärd. Kolka-Karmadon-händelsen är ett av de mest välstuderade exemplen på glaciär-surges koppling till katastrofal isavlossning.
Allalin 1965 och Mattmark-katastrofen
Vid Saas-Fee i schweiziska Wallis avlossade sig en is massa från Allalingletscher den 30 augusti 1965 och begravde ett barackläger för byggnadsarbetare vid Mattmark-dammprojektet. 88 människor omkom. Händelsen ledde till intensiv forskning kring riskzonering runt hängande glaciärer och är ett av de viktigaste fallen i europeisk glaciärriskhantering.
Klimatuppvärmning och ökad instabilitet
Studier av incidentregistret för alpina isavlossningar sedan 1900-talets mitt visar en statistiskt signifikant ökning av frekvensen under perioder med exceptionell värme. Sommaren 2003 — den extremt varma europeiska värmeböljan — sammanföll med ett ovanligt antal isavlossningar i Alperna. Berget Dreilanderspitze, Grandes Jorasses och Den norska Jostedalsbreens utlöpare Austmannadalen uppvisade alla instabilitetssignaler under och efter hettepérioder.
Det nuvarande klimatläget, med ett uppvärmt permafrost i bergsskor på höjder mellan 2 500 och 4 000 meter, anses av forskare som en strukturell faktor bakom ökad instabilitet — inte enbart som en lokal och tillfällig anomali.
Riskzonering och varningssystem
I Schweiz, Österrike och norra Italien är riskzonering kring hängande glaciärer integrerad i kantonal och kommunal planering. Sektioner av dalar bedöms med hjälp av historiska avlossningsposter, modellering av potentiella massors räckvidd och instrumentövervakning av glaciärernas rörelsehastigheter och temperaturer.
Geodetiska mätsystem — terrestriska laserskannrar (TLS), GPS-stationer i isen och kameraövervakning med automatiserad rörelsedetektion — är idag installerade vid ett antal kända högriskglaciärer. Varseblivningstiden är sällan mer än minuter till timmar, vilket gör evakuering av dalgångsbygder till en kritisk del av beredskapen.
Se kartan för att utforska alpina regioner med hängande glaciärer och förstå hur topografin i dessa områden skapar den potentiella riskgeometrin.